Ett sommarlov.

Hej.
 
Tiden springer iväg, som vanligt. Har tänkt att jag ska uppdatera den här bloggen i flera dagar men det har ständigt dykt upp annat som gjort att jag helt enkelt inte tagit mig tiden eller orkat - det är så mycket som kommer mellan men jag kommer på mig själv, med att sakna skriften, och då är den här bloggen ett ypperligt komplement. 
 
För det första tycker jag att jag jobbar mest hela tiden, med att svara i telefon, städa och sticka i fingrar. Det är ett allt i allo jobb detta men jag stortrivs; jag ska dock inte påstå att jag inte längtar efter helg. Det ska bli skönt att få tänka på lite annat (att plåga stackars tvååringar med att sticka hål i de väldigt små fingrarna är en plåga - framförallt när de högt och ljudligt vrålar "Det. Gör. Ont!" - jag grät lite inombords men det är svårt att förklara för en tvååring som tittar på en som om man vore djävulen själv att det faktiskt är för att det ska bli bättre. Men jag förstod honom, för hur kan något som gör ont göra att det blir bättre - egentligen? Jag menar, logiskt sätt borde det ju faktiskt vara precis tvärtom), ta en liten andningspaus och kanske framförallt; få sovmorgon. 
 
För andningspaus behöver jag nog, det blev liksom ingen i helgen då jag låg totalt utslagen i scharlakansfeber. Scharlakansfeber säger ni och ser oförstående ut. Tro mig, jag var lika oförstående jag när jag så äntligen (efter fyra dagars extremt hög feber med jobb på det) pallrade mig iväg till primärjouren och läkaren tittar på mig i tre sekunder innan han på bruten svenska konstaterade "Du har scharlakansfeber". Jaha. Okej. Och nu då? Ett recept senare sitter jag åtminstone på en burk med antibiotika som jag försöker komma ihåg att knapra i mig varje dag. Blev relativt snabbt bättre och har åtminstone jobbat i tre dagar nu, det är otroligt vad en antibiotikakur kan göra. 
 
Och mer då? Mer har jag lite ångest över att vi redan är halvvägs in i sommaren och att jag ska skriva tenta snart igen. Nej! Vill inte! Men jag blir så illa tvungen. Och så tänker jag på alla som har kommit in till hösten, hurra vad ni har mycket roligt (och lite jobbigt) framför er! Önskar så att jag kunde få göra om nollningen bara en endaste gång till - men jag har väl haft min tur med hela tre nollningar bakom mig. 

Med det säger jag nog stopp för denna gången, vi får väl se när jag tittar in igen. Tills dess ska jag njuta av sällskap av kusiner, kusinbarn och att bara umgås med min alldeles fantastiska mamma.

Första veckan.

Sitter i mitt rum hemma hos mamma och tänker på de senaste veckorna. Inte nog med att jag har jobbat en hel vecka och där haft möjlighet att verkligen sätta mina förmågor på prov; jag har också fått ett resultat från min tenta och det hela gick vägen. Jag är godkänd! Det innebär att åtminstone ännu en termin är säkrad och det känns så himla skönt att veta att jag till hösten kommer att få fortsätta.
 
Har hunnit med att besöka Tallinn också. Det var ytterst trevligt och jag och mamma fick möjlighet att spendera tid tillsammans utanför alla måsten och krav. Det regnade mer än vad det gjort på länge när vi vandrade längst med gatorna men det gjorde inte så mycket; det var väldigt trevligt ändå. Dessutom fick jag möjlighet att äta den godaste löksoppan jag någonsin ätit - och så fick jag en massa härliga minnen att stoppa undan i minnesbanken och plocka fram när livet känns tungt.
 
Senaste veckan har jag börjat jobba igen på samma jobb som förra året - med en skillnad; jag är nuförtiden även undersköterska. Det innebär nya, roliga, utmaningar och jag har bland annat fått koppla EKG själv, tagit diverse prover (både kapillära och venösa) samt tagit blodtryck. Det är roligt att få göra lite medicinskt förutom mitt vanliga jobb, som är rätt givande det med, dvs att svara i telefon och boka patienter. 
 
Snart är det dags att ge sig upp tillbaka till ön. Har ingen bil detta år så får istället ta en buss på tre timmar, men det kan vara ganska trevligt det med. Tills vi hörs igen får ni njuta av sommaren själv ska jag få äta god lax och umgås med lite med moster och hennes man. 

Sommarlov

Ett år har gått. Ett helt år till sedan jag satt där inför förra sommaren och mest kände att jag ville tillbaka till studierna på en gång. Varför skulle man ha sommarlov för? Vad var meningen med det? Minns det som att jag njöt av att äntligen igen känna suget av att komma tillbaka och delvis gör jag nog det fortfarande. Skillnaden den här gången är nog att det här året har tagit all min energi och lite till så det ska bli skönt att vila och sedan, förhoppningsvis, få komma tillbaka och börja T4 i höst igen.
 
Idag är jag nostalgisk. Min gamla gymnasieskolas tredjeklassare tar idag studenten och det känns som en milstolpe eftersom dessa gick i ettan å jag tog studenten. De var mig de såg och inte kunde längta nog tills de själva sprang ut och idag gör de det. Det känns lite som en era som tar slut; nu finns det inte längre några elever på CIS kvar som vet vem jag är. Det är väl precis så det ska vara med tiden - den går och vi hittar nya äventyr och lämnar gamla bakom oss. Trots det har jag ibland lite svårt att släppa det gamla, även om jag stortrivs med det nya. Var sak har sin tid. 
 
Medsex är också över. I fredags lämnade vi över våra klaffar och ett nytt Medsex har nu tagit plats på scen. Jag är så säker på att de kommer att göra allt och lite till för att det här året ska bli det bästa hittills, och det ska bli roligt att få följa alla upptåg de håller på med. Samtidigt är jag lite lätt rädd själv. Vem är jag nu? Vad ska jag göra i höst? Det känns konstigt - det har varit fullt ös i ett och ett halvt år och plöstligt ska jag få göra saker för min egen skull.
 
Och tentan då? Jo, tentan kändes bra. Jag hoppas att det går vägen - det får vi väl se när resultatet kommer men min magkänsla är mycket bättre än vad den har varit innan. Kan så klart ha misstolkat en hel del, och i så fall får jag skriva den i augusti igen. Men ändå. Det kommer att bli bra. 
 
Men nu är det dags för sommar. Sommar och ledighet. Och en massa massa upptåg. Det kommer att bli bra. Eller, det hoppas jag åtminstone. För min egen skull. För att jag ska orka med ett till år. För det är troligtvis bara ett enda år kvar på PreKlin och sedan? Sedan är jag i princip halvvägs. Det mina kära läsare, det känns om något, ytterst konstigt. 
Visa fler inlägg