Diagnoser.

Idag, idag har jag nästan varit en del av vårdandet på vårdcentralen. Eller ja, det är jag väl förstås dagligen eftersom jag ständigt svarar i telefon och tar betalt av patienter (för att inte tala om hur många gånger jag måste upprepa meningen "Nej, det där kan jag tyvärr inte svara på eftersom jag inte har några medicinska kunskaper". Det spelar tyvärr ingen roll om jag faktiskt kan svaret på frågan, jag får trots detta inte säga något). Först och främst kom det in en vuxen person med "hög feber, mycket påverkat allmäntillstånd och röda utslag över hela kroppen". Diagnos? Vattkoppor. Men eftersom detta tydligen är relativt ovanligt bland vuxna blev jag inkallad för att titta på hur det faktiskt såg ut. För att citera läkaren "Sist jag såg en vuxen med så svåra vattkoppor som det här var för 10 år sedan". Det är roligt att få vara en del och att bli involverad i det hela, att läkaren vill lära ut och visa. 

Förutom detta har jag orsakat blåmärken på vår sjuksköterska idag. Hon fick agera försökskanin och jag tog venprover. Spännande. Får jag säga det själv gick det rätt bra sista gången.
 
Måste dessutom uppdatera om att det inte alls var sköldkörteln häromdagen. Nähä, se där. Där får man får att man tror att man kan något. Till mitt försvar var det allt patienten pratade om vid kassan "sköldkörtel, sköldkörtel, sköldkörtel". Läxan är lärd: Lita aldrig hundra procent på en patient och ta aldrig för givet saker och ting. Kan dock i samma veva passa på att säga att mannen med akuta buksmärtor från några veckor tillbaka, han som jag trodde att det var blindtarmen på men som läkaren inte trodde att det var, det visade sig sedan att det faktiskt hade varit blindtarmen ändå. Så, plus minus noll kan vi väl konstatera där.

Två veckor.

Det är idag exakt två veckor kvar till bootcamp. Hur hände det? Kan bli lite trött på mig själv för att det verkar vara det enda jag pratar om här i bloggen - hur tiden går. Jag undrar hur jag kommer att känna om fem år då jag plötsligt på allvar ska jobba. 
 
Idag har jag fått uppleva en alldeles för stor thyroidea (sköldkörtel). Det är rätt spännande att helt plötsligt stå öga mot öga med något som jag faktiskt har läst om. Hallå, det där vet jag ju vad det är! Eller ja, för mig var det åtminstone möjligt att avgöra någorlunda varför det såg ut som att det satt en större tennisboll i halsen på patienten. Därefter fick jag assistera vid ett misstänkt benbrott medan läkaren förklarade allt vad hon gjorde (den ordinarie läkaren är på semester och vi har numera vikarie). Kände mig som Meredith Grey där ett ögonblick när jag fick dra och hålla och få förklarat för mig varför hon kände och tryckte överallt. Intressant dag med andra ord. Fick sedan ett "om du vill ska vi nog försöka ordna så att du kan få vara med mer och hjälpa till!". Jag ville helst hoppa upp och ned på stället och, likt en exalterad femåring på julafton, ropa "Ja, ja, ja!". 

Ett inlägg om något helt annat.

Även om denna bloggen nog mest finns till för att skildra det studentliv jag lever och den utbildning jag går, så är det omöjligt att den inte kommer att handla om annat under ett sommarlov. Ett sommarlov då tankar och handlingar naturligtvis inte alltid kretsar kring Linköping innebär självklart också en blogg som inte gör det. Därför tänkte jag dela med mig av en av de bästa serier jag sett på mycket, mycket länge; Krigets Unga Hjärtan, eller Unsere Mütter, Unsere Väter, som den heter på orginalspråk. 

Jag har alltid varit fascinerad av andra världskriget och de livsöden som en sådan tragedi skapade. Jag hade en period under åren 2004-2008 då jag läste allt som fanns att hitta, och inte bara sådant som man tänker på i första hand. Jag läste böcker som skildrade de liv som berörde bönder på landet, svenskar som levde ransonerat eller hur judar smugglades ut genom avloppssystemen i staden.
 
Men för första gången har jag sett en serie som jag tror skildrar vad som verkligen kunde hända för en grupp vänner under ett krig som ingen av dem riktigt förstod. Hur klyftor och olikheter separerade dem och kanske även att man som tittare (eller läsare) för ovanlighetens skull fick se mer av tyskarna, och det på så många olika perspektiv. 

Serien har så oerhört många dimensioner och jag kan inte i ord uttrycka hur mycket den påverkade mig. Det enda jag kan rekommendera är att ni ser den, för er egen skull. 
Visa fler inlägg