När tiden i Boston närmar sig sitt slut

Idag var vi på sjukhuset för sista gången. Igår hade vi för sista gången operationer och på söndag lämnar jag Boston för denna gången. Jag är övertygad om att jag kommer att komma tillbaka någon gång i mitt liv, men det lär nog dröja. 
 
En termin i Boston men så oerhört många minnen rikare. Som den här terminen har varit välbehövlig - en paus från verkligheten. En lucka att andas i och få göra något helt annat som är väldigt få förunnat. Som jag har mått bra av detta. 
 
Jag minns när vi landade här i mitten av augusti. Vi var jetlagade, supertrötta efter alldeles för många timmars försening och så oerhört förväntansfulla. Det var 30 grader varmt ute och vi ramlade rätt in i en storstad vi inte visste något om. Jag minns hur vi vår första kväll gick runt på MIT och var helt begeistrade över staden, ljuden och människorna. Hur allting kändes så overkligt - vi var äntligen här. Jag minns första lördagen då vi genomsvettiga gick genom främmande gator, stannade till och åt lunch på ett food court som senare har visat sig ligga mitt i stan trots att vi inte visste det då för att avsluta med att dricka drinkar på en isbar. Jag minns resorna till Six Flags, Cape Cod och Niagarafallen och bilandet som var det bästa av resorna. Jag minns oändliga timmar i operationssal 3 på Mass Eye and Ear. Jag minns kvällar ute på dansgolv. Jag minns långa promenader som visade oss saker vi inte visste fanns. Jag minns alla besök jag har fått och framförallt så minns jag kanske alla de skratt som jag har fått dela. Det har varit en helt fantastisk höst, troligtvis en av de bästa i mitt liv. 
 
Jag vet inte hur jag skulle göra för att i ett ord beskriva min tid här - det går nog inte - men jag tror att ni förstår ändå.
 
Just nu ligger jag i min säng och lyssnar på vinden som drar i hela huset. Det är inte längre 30 grader varmt utan -5 grader ute och 4 månader har snart gått. 4 månader av så mycket upplevelser. Imorgon ska vi börja packa och städa huset och lördagen ska vi njuta av så mycket vi bara kan för på söndag vid 10.15 flyger jag vidare, bort från Boston och bort från en fantastisk höst. Men jag flyger också mot nya äventyr och med upplevelser, minnen och erfarenheter som kommer att finnas med mig för livet.
 
Tiden går, som jag alltid säger, så oerhört fort. Men det är väl också charmen i det hela. 
 
 

Mindre än två veckor

Om två veckor befinner jag mig inte längre i Boston. Var har hösten försvunnit någonstans? Det känns så oerhört märkligt att all tid nästan är slut, det är nästan över och jag är fylld av nya erfarenheter. 
 
Om två veckor är jag äntligen hos min värdfamilj i Seattle igen! Det känns helt otroligt - jag har inte träffat dem på tre års tid och de tre åren har antagligen varit de åren som har förändrat mig absolut mest. Jag har påbörjat en universitetsutbildning, upplevt ett intensivt år med planerande med Medsex, jag har festat mer än någonsin och framförallt så vändes livet upp och ned under loppet av ett halvår. Jag har nog gått från att vara tonåring till att bli vuxen. Så mycket förändringar men också så mycket som antagligen har gjort mig till en bättre människa - så många erfarenheter rikare - och det ska bli så roligt att se hur de har förändrats sedan sist. 
 
Förra helgen fick jag besök av en gammal vän från gymnasiet och visade henne runt i Boston - det var så roligt att få prata gamla minnen och återigen reflektera över vem man var då, vem man är idag och framförallt - hur lika och olika dessa två personer är. Helgen som har gått har jag njutit av att bara vara, inte tänka så mycket utan mest vandra omkring och tycka att livet är rätt bra. Imorse när jag vaknade hade det snöat så även här börjar julkänslan infinna sig. 
 
Vi har fått våra placeringar inför vårterminen också, något som även det kändes märkligt och som blev ett uppvaknande. Jag har fått 4 veckor i Jönköping, 4 veckor i Västervik och slutligen 4 veckor i Jönköping igen. På mina Västerviksplaceringar är jag helt själv, något som känns både superbra och jätteläskigt. 
 
Det ska bli dock bli skönt att komma hem till verkligheten igen även om det känns konstigt att vi börjar lämna. Idag åker första kollektivaren tillbaka till Sverige medan jag och Gabbi är de sista som är kvar. Tänk att något som jag kämpade så mycket för och som jag var så rädd för inte skulle hända snart är över!
 
 
 
 
Visa fler inlägg