HLR.

Idag har vi inte bara klämt in två föreläsningar på förmiddagen rörande adaptivt immunförsvar och bakterier II (utläses bakterier två och följde, som det nog går att utläsa, en tidigare föreläsning vid namn bakterier I (ett)) utan också en HLR (Hjärt- och lungräddning) utbildning! Den senare är troligtvis en av de mest givande laborationer jag har haft. Informativ, matnyttig och med en underbart härlig (och pedagogisk!) akutläkare som undervisade oss. Det blev med andra ord, trots den dåliga starten, en mycket bra dag.
 
För en dålig start det fick jag. Jag har nämligen lyckats med bedriften att slarva bort min cykelnyckel och kan verkligen inte komma på var den kan finnas. Min cykel är låst och står nere vid portingången så det är ingen längre sträcka som jag kan ha tappat bort den på och ändå så finns den ingenstans. Verkligen ingenstans. Jag har tömt ut och in på både tygkassar, kylskåp och jackor och de har verkligen försvunnit spårlöst. Så kan det gå när man är trött och kommer hem sent efter att ha gycklat för Ettan på deras Äopop med Medicinska Föreningen. 
 
Det är, på tal om gyckel för Ettan, dessutom väldigt många roliga gyckel som vi har inplanerade just nu. Fyra i helgen och flera som är uppbokade efter det. Åh vad jag tycker om att gyckla, känslan efter ett riktigt bra Medsex-Beat är svår att slå. 
 
Med det säger jag godnatt och på återseende. Nästa vecka väntar Kristina från Duvemåla - som jag längtar!!
 
(Och medna jag skrev det här inlägget kom jag på det enda stället som jag inte letat på - tror ni att nycklarna låg där? Så kan det vara - ibland är det bra att skriva blogginlägg även för minnets skull!)

Åh, härliga söndag.

Jag fullkomligt älskar söndagar. Finns det någon annan dag som det är helt okej att faktiskt ta det lugnt och inte prata med någon för en dag? Det där låter ju visserligen fullkomligt associalt men jag tycker det är skönt. Skönt att få ett par timmar att bara vara mig själv - det är väl så det blir när man har vuxit upp som ensambarn med långa eftermiddagar där jag fick roa mig bäst jag ville. 
 
Gårdagen innehåll en hel massa. Bland annat två gyckel som var roligare än på länge och sedan en hel natt med jobb för Oralspex på Nationernas Hus. Tack vare effektivitet var vi färdiga redan 03.50 - och det är något relativt rogivande med att cykla hem den tiden på dygnet, de allra flesta har släckt för natten och bilarna som är ute och kör är i princip obefintliga. 
 
Nu väntar ny vecka med nya tag, det blir bra det med. 

Tankar om en medmänniska.

Att flytta till Linköping från Kalmar har varit en upplevelse jag verkligen uppskattat. Att få påbörja ett eget liv och ta ansvar för mig själv. Linköping är en stad som har mycket och jag brukar säga att "det enda som fattas är ett hav". Jag misstänker starkt att jag kommer bli en av de där som blir kvar om några år.

Men det finns en sak som jag tycker är jobbigt, något som får mitt hjärta att riktigt vrida sig och bli tungt. Det är alla dessa tiggare som sitter utefter varenda liten del av Linköping. I mataffärerna, på stationen, vid gatuhörnet. Överallt. Jag minns första gången jag såg en tiggare, på gatorna i Madrid när jag var 9. Hur mycket det påverkade mig och hur dåligt jag mådde. Hur jag inte kunde sluta ställa frågan "men varför gör de sådär? Har de inga pengar? Ingen mat? Inget hem?". Hur det var svårt att förstå att någon kunde ha det så dåligt ställt att de var tvungna att sitta på gatan och be om något som för mig var självklart; mat och tak över huvudet.

Jag önskar att jag kunde känna exakt likadant idag. För även om jag fortfarande mår dåligt över att se det har det blivit en vana. En vana att vända bort blicken eller lite diskret mumla att "jag har tyvärr inga mynt". En vana att höra människor säga att "det är en organiserad verksamhet, de ska inte ha något". För hur har det kunnat gå så långt att vi inte längre tror på att de är där av riktiga anledningar? Att vi är så vana att de sitter där att det inte längre chockar oss?

Jag kan inte förändra världen, eller Linköping för den delen. Men jag kan lyfta på blicken och säga hej. Le och hälsa, trots att jag kanske inte har några mynt. Att försöka ändra en liten del kanske i framtiden kommer att ge något mycket större. Det är vi skyldiga våra medmänniskor - både du och jag.
Visa fler inlägg