En lite jobbigare dag.

Tänkte att det är dags. Jag vet att den här bloggen följs av många som känner mig väldigt väl och som vet vem jag är utan och innan och som vet mycket av det som jag inte skriver om på bloggen. Jag vet också att den här bloggen troligtvis läses av många av er som har en dröm om att komma in på läkarprogrammet eller som kanske nu rentav har kommit in, antingen här i Linköping eller på annan ort. För er - er som egentligen inte känner mig så väl tänker jag att det kanske är dags. Dags att rent ut säga det där som jag inte har velat prata om under hösten och som jag har nämnt i förbifarten. Jag gör det för min egen skull. För att jag idag nog kanske har påbörjat någonting som liknar en väg ut ur det hela - för att jag idag har tillåtit mig att falla så djupt ner i ledsnaden att jag helt plötsligt släppte ut den utan att jag kunde hejda den. För att jag idag har gråtit i två timmar utan uppehåll. 
 
Den 7 oktober 2014 är den absolut värsta dagen i hela mitt liv. Det är dagen då cancern tog min pappa ifrån mig och vi, efter oändliga antal timmars kämpande, slutligen slutade sitta vid en sjukhussäng och lämnade pappa till något annat. Det är dagen då min pappa inte längre fanns bland oss fysiskt. 
 
Min pappa gick bort under hösten - och det har varit för jävligt. Det har varit jättetufft att klara av studier och samtidigt mitt medsex-år. Men till mångt och mycket är det nog också detta som har räddat mig - räddat mig ifrån att totalt kollapsa och aldrig mer vilja vakna upp igen. 
 
Och så idag kom tentaresultatet. 52,5 av 100 poäng eller, om man så vill, 7.5 poäng från godkänt. Sju och en halv poäng från godkänt och jag är, ursäkta uttalet, så jävla stolt över mig själv. Med tanke på det helvetet som har varit klarade jag mig faktiskt ändå med bravur och med den trötthet som jag känner, och med noll reserver att ta av, exploderade så till slut tårarna. För, det är alltid till pappa jag har ringt till med mina resultat. Om det så har varit ett bra eller dåligt betyg så har han alltid funnits där. Har alltid stöttat, har alltid kommit med konstruktiv kritik och positiva kommentarer. Och så plötsligt, idag, när jag ville ringa och berätta hur stolt jag är över hur nära jag var och även be om stöttning i att för första gången verkligen inte bli godkänd, så går det inte längre att ringa. Jag kan inte längre höra pappas visa ord och uppmuntrande förklaringar. Jag hör dem ständigt i mitt huvud men jag kan inte, på något sätt, någonsin mer få höra just pappa uttala de där orden. Och det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont att veta, för jag saknar min pappa så jävla mycket. 

Som tur är har jag vänner. Fantastiska, underbara vänner, som finns där och som hjälper mig igenom detta. Genom ord och genom att ställa upp på så mycket mer än vad någon någonsin kan kräva. Som jag är tacksam att veta att jag, av alla människor, har det stödet. 
 
Med det lämnar jag det här blogginlägget - och med det ett oändligt antal tårar på tangentbordet samtidigt. Kanske ska jag någon gång berätta för er vem min pappa är - och vilken fantastisk människa och berättare han har varit för så många andra. 

T3!

Nytt år, ny termin och därmed också en helt ny kategori. Idag är det dags för T3. Min ett-årsdag på läkarprogrammet i Linköping och exakt ett år sedan som jag flyttade till en ny stad utan någon som helst aning om allt som väntade mig.
 
Just nu sitter jag på tåget upp från Kalmar - och medan jag satt och väntade inne på stationen tilltog ett bekant surr i bakgrunden. Helt plötsligt hörde jag spanska; och det i allt större utsträckning. Vänder mig så slutligen om och inser att det är en skolklass som står bakom mig. Svenskar och spanjorer om vartannat och jag inser att. Det där var ju jag. Exakt där stod jag, med surrande spanjorer, för tre år sedan. Då gick jag i tvåan på min gamla gymnasieskola och hade ett utbyte med en skola i San Roque i södra Spanien.
 
Hade bra stor lust att springa fram och säga "Hallå, Hallå! Jag vet vilka ni är! Jag vet hur roligt ni kommer få det! Det där var jag!". Men det går ju inte så istället satt jag på min bänk och smålog och tänkte att om jag bara visste. Tänk om det även, när jag stod där med mina spanjorer, satt en gammal elev och tänkte samma sak. Om de bara visste. 
 
För lite så är det. Livet tar oss längst de mest märkliga vägar. Och idag är det dags för mig att börja T3. 
 

Bästa sjukhuset 2014!

Det är inte alltid som jag reflekterar över standarden på den utbildningsort eller det sjukhus jag studerar vid, men ibland blir jag lite extra glad och nöjd över det val jag har gjort. Igår kom nämligen Dagens Medicin ut med sin mätning av "Bästa sjukhusen 2014" i Sverige. Linköpings Universitetssjukhus toppar listan vilket gör att jag inte kan annat än att uppmärksamma det hela. Nu ska jag återgå till att göra vad hest jag själv vill - vilket för tillfället råkar vara att spendera kvalitetstid med Netflix. 
 
Finns det intresse att läsa mer om detta går det att läsa sammanställningen här: http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2015/01/14/har-ar-hela-listan-over-basta-sjukhusen1
Visa fler inlägg