Två veckor

Två veckor. Allt som återstår av jobbet. Och jag är tröttare än vad jag varit någonsin, om det nu är möjligt. 10 pass - 80 timmar. Två veckor. Det ska jag väl orka? Men det är så mycket mer man ska orka sedan, en hel termin, ett helt liv. 
 
Jag sitter här i soffan, tittar på VM i friidrott och ser hur solen sakta går ned. Klockan är inte ens tio på kvällen och det är nästan helt mörkt. Midsommar känns som längesedan och en hel sommar har nästan gått. Igen. Jag funderar vidare på livet. På tid, på sorg, på glädje och på mycket annat. Vad är det som fyller livet med mening? Just nu är det svårt att hitta det - kommer på mig själv med att längta bort, längta vidare, längta framåt. Till något mer. Till en tid i livet då allt är lite mer.. Stilla. Samtidigt kryper det dåliga samvetet fram - jag borde ju njuta av livet här och nu, vara glad - uppskatta varje liten stund. Det är inte alltid lätt. Och det behöver det väl inte vara.

Det är klart att jag mest skriver här och visar det bra. Det gör vi ju alla - visar det positiva i våra liv på sociala medier och sprider en bild som kanske inte är helt sann. Men. Det är ju inte hela sanningen - för någonstans där bakom fasaden finns det jobbiga stunder, stunder med tårar och ilska och ledsnad. Och det är ju dumt att låtsas om något annat. 
 
Mitt liv är himla bra just nu. Jag går på min drömutbildning, jag har en lägenhet jag tycker himla mycket om och trivs i, jag har fantastiska vänner, jag har ett sommarvikariat jag har stortrivts i och jag har planer för framtiden. En framtid så i mångt och mycket nog kommer bli ljus. Och trots det är det svårt att hitta glädjen - men den kommer igen. Det måste man tro på, annars känns det så mörkt. 

Med det sagt ber jag om ursäkt för svamlandet. Och för att det kanske inte var det gladaste inlägget jag producerat. Men samtidigt. Ibland kanske sanningen måste få skymta fram också, om inte annat för att jag, om tio år eller ett, ska kunna titta tillbaka och känna att livet har sina upp- och nedgångar men just nu är det bra mycket mer uppåt än vad det har varit - och det är det som kallas framgång. 
 

Försöker minnas tillbaka till detta. När lyckan var så total att den fullständigt förlamade alla andra känslor. Tänk. Det har gått tre och ett halvt år sedan dess. Så mycket känslor. Så mycket glädje. Så mycket sorg. Och vad glad jag är för det, vad tacksam jag är, att ha allt det med mig - för allt gör en ju faktiskt till en lite bättre människa som har lite större förståelse för andra. 

Jobb, Sommar i P1 och tankar kring yrkesvalet

Hej på er.
 
Hur mår ni? Jag mår sådär helt ärligt. Känner mig slutkörd och trött, tycker om mitt jobb men känner att orken inte riktigt räcker till. Just nu sitter jag i fantastisk lägenhet på Stensö i Kalmar, ett stenkast från sjukhuset, och njuter av solen som sakta går ned. Det har varit varmt idag, kanske lite i översta kanten, men med denna sommarens kyla och regn tas det ju trots allt tacksamt emot. Lägenheten då? Tja, den har jag fått låna av min mammas kompis. Den är fantastiskt fin och jag kunde inte ha bott bättre så jag ska verkligen se till att njuta av de kommande veckorna här. 

Annars känns det konstigt, konstigt att snart lämna Kalmar, konstigt att lämna huset. Ibland så funderar jag på hur det hade varit om vi fortfarande hade haft kvar huset på Öland - eller om pappa hade levt. Hur hade livet tett sig då? Det är väl dumt att spekulera i förstås, men man kan ju undra. Samtidigt är jag av åsikten att allting sker av en anledning - och att man får ta det onda med det goda, det här blir bra. Och att lämna Kalmar är ju en sanning med modifikation, jag kommer ju att komma tillbaka hit så tidigt som i oktober igen - då väntar 4 veckors kirurgiplacering. 

Och jobbet rullar på. Jag trivs - verkligen. Fantastiska kollegor, roliga arbetsuppgifter och aldrig en tråkig dag. Men jag är trött, imorgon väntar sjätte av sex arbetspass på rad. Det är slitsamt, sedan ska det bli skönt med en dags ledighet. Det är väl en sisådär 15 arbetspass kvar nu eller något, inte jättemycket om man ser det så - och det är ju både positivt och negativt. Får utvärdera mer när jag är färdig med jobbet - det enda jag kan säga än så länge är att det ger så mycket tillbaka men man ger också så mycket av sig själv. Hela tiden. Och jag undrar ibland hur jag ska orka ge så mycket av mig själv varje dag i resten av mitt liv. Men det kommer jag ju göra, det är ju precis det jag vill göra. Finnas där för andra och, om möjligt, åtminstone göra något litet för att deras dag ska bli något bättre, och för att göra det måste man ju ge av sig självt - något annat vore en omöjlighet. 

Så med trötta ben och fötter efter dagens jobb gick jag ut och gick en lång sväng - lyssnade på Linnea Claesons sommarprat och drogs med av vad hon hade att säga. Fy fan, vi måste stå upp för oss själva. För alla. Och det får mig att inse ännu mer vilken viktig roll vi har, vilken viktig roll vi kommer att ha. Och som hon säger i sommarpratet; vi känner alla någon som blivit sexuellt ofredad på något sett men vi känner aldrig gärningsmannen. Något att tänka på, att ta med sig - och aldrig glömma. Att alltid bära med sig. Jag ska inte ens börja räkna upp alla de kommentarer jag hört, eller de patientfall som berört där det funnits angrepp, ord, handlingar. Det ska inte behöva vara så. Och för det får vi fortsätta kämpa. 

Att bli läkare. Tja, det ska jag ju trots allt bli. Och kanske har mycket den här sommaren fått mig att vilja det ännu lite mer. Att känna det ännu lite mer. Att vilja bli en bra läkare. Långsamt växer väl bilden fram för varje ny patient eller kollega man träffar, för varje nytt ord eller mening man hör - vem vill jag vara och vem ska jag bli? Vad kommer jag kunna bidra med? Och, det är klart, det vet jag inte ännu och bilden kommer fortsätta att växa - förhoppningsvis för resten av mitt liv. Men det känns rätt skönt att det börjat.

Med det ska jag avsluta, idag blev det ett långt inlägg såhär sista dagen på juli, om allt mellan himmel och jord och kanske egentligen utan sammanhang med varandra - men det är ju så, att här är det jag som bestämmer och då får det allt vara så. Tills vi hörs igen, ta hand om er, och så bjuder jag på två bilder för att visa att jag faktiskt gör lite mer än att jobba. 
 
Från en utflykt till Öland
 
Och från dagens promenad längst med vattnet i Kalmar

Och det drar sig mot slutet av juli

Insåg att det är den 19 juli idag. Den nittonde. Har ungefär hälften av sommarjobbet kvar, får andra lönen nästa vecka (!) och vi flyttar ut ur huset om lite drygt 10 dagar. Denna sommar har inte varit lugn någonstans- och som jag längtar efter lugn. Men det blir det väl kanske så småningom - vi får hoppas på det.


Så vad har hänt de senaste dagarna? Ja, jag har som vanligt jobbat en massa (sex pass på rad varav ett nattpass) men belönas nu med att faktiskt bara jobba ett enda pass inatt och sedan vara ledig resten av veckan (så skulle det ju visserligen inte ha varit men blev ombedd att byta dagens kvällspass och morgondagens förmidsagspass mot natt istället; inte mig emot - jag trivs med nattjobb och får dessutom betalt för de "timmar jag missar"). Det mest spännande som hänt är väl att jag har tatuerat mig. Herregud tänker både ni och jag (främst när jag satt där eller när jag plötsligt ser den). Känns inte som jag, är kanske inte heller jag. Men, det känns rätt - "Nu är det istället jag som får vara stolt" står nu på innerarmen i pappas handstil från talet han höll på min studentdag, alltid nära hjärtat. Det känns rätt.

En väldigt suddig och ofokuserad bild bifogas, men det är allt jag har just nu. Tills vi hörs igen - en massa solsken och sommarvärme.

Visa fler inlägg