Nejmen hej
Hej där.
Det var längesedan, som i en helt annan livstid. Och det var det ju också, flera veckor och månader och det känns lite som att det där som var i höstas aldrig hände.
Så mycket har hänt sedan dess - och som vanligt när jag är stressad och känner att livet tar lite för mycket tid så blir aktiviteten här desto mindre. Men det är okej, bloggen är ju mest till för mig ändå och jag kan inte gärna lägga ännu en press på mig att hinna med - det är för mycket just nu som det är.
Jag har börjat klin på riktigt. Termin 7. Mer än tre år. Att vara "stor" och ha praktik och springa efter läkare och undra vad tusan jag egentligen håller på med och har gett mig in på. Men låt mig börja någonstans från början sådär när USA fortfarande var realitet och jag fortfarande kände mig ganska utvilad.
Seattle hände där någonstans mellan 18 december och 31 december. Det var fantastiska två veckor, en massa mys med min värdfamilj och egentligen inga mer måsten än att vakna, äta mat och ta det lugnt mest hela tiden. Det var härligt - även om jag längtade hem och så stod jag plötsligt där på Kastrup på nyårsafton och kramade om mamma och undrade var tiden hade tagit vägen. Hade hösten egentligen någonsin hänt? Såhär i efterhand så känns det verkligen inte så, kan inte för mitt liv förstå att jag var där i över fyra månaders tid och upplevde allting. Jag längtar tillbaka. Men så var Sverige plötsligt realitet igen och allt kändes som vanligt fast ändå inte. Jag träffade kompisar jag inte sett på alltför länge, struntade att skriva tentor jag borde ha skrivit men inte orkade med och så åkte jag, efter 8 dagar på svensk mark, iväg till Wales och var där en vecka. Spontant. Kul. Nödvändigt. Och så plötsligt fyllde Sara 25 och det var fest och jag fick tillbaka lägenheten och åkte till Linköping och så började jag termin 7 och det var som att vi aldrig hade varit borta från föreläsningar som aldrig tar slut och alltid drar över på tiden (men som allt för oftast ändå är intressanta) och basgrupper som det ska pluggas till och inlämningar som ska fixas. Allting var helt plötsligt som vanligt och jag undrade konstant om Boston verkligen hade varit på riktigt.
Plötsligt hade ytterliggare två veckor gått. Jag åkte till Jönköping för första praktikblocket. Två veckor hud och två veckor vårdcentral. Det var så roligt, äntligen var det dags! Och dagarna flöt på, vi lärde oss massor och på vårdcentralen blev jag andra veckan plötsligt ansvarig för egna patienter och behövde ha någon slags åtgärdsplan. Jag fick diktera och undrade hur det egentligen gick till och jag misslyckades en massa men glädjes åt det positiva. Det var fyra bra veckor i Jönköping, även om det tär på psyket att veckopendla och jag undrar hur jag egentligen ska klara av det i 2 år till. Men rätt, ja, det har jag nog ändå valt.
Och nu är andra veckan på andra teoriblocket igång och vi träffade våra mentorsbarn på termin 1 för första gången. Kan inte fatta att vi är mentorer - jag känner mig fortfarande så ny, har vi verkligen gått över tre år? Hur gick det till? Inväntar godkänd rapport - en hel termins arbete resulterade nämligen till slut i en 22 sidor rapport med namnet "Anthropometric measurements and their correlation to the surgical anatomy of the recurrent laryngeal and vagus nerves". Det ni. Något gjorde jag allt. Även om jag saknar allt det där andra som egentligen var det som var det bästa.
Med det sagt. Vi hörs säkert igen, vi får väl se när. Det här livet som T7:a tär en hel del på energin, även om det är bland det roligaste jag har gjort på utbildningen hittills.
Plötsligt hade ytterliggare två veckor gått. Jag åkte till Jönköping för första praktikblocket. Två veckor hud och två veckor vårdcentral. Det var så roligt, äntligen var det dags! Och dagarna flöt på, vi lärde oss massor och på vårdcentralen blev jag andra veckan plötsligt ansvarig för egna patienter och behövde ha någon slags åtgärdsplan. Jag fick diktera och undrade hur det egentligen gick till och jag misslyckades en massa men glädjes åt det positiva. Det var fyra bra veckor i Jönköping, även om det tär på psyket att veckopendla och jag undrar hur jag egentligen ska klara av det i 2 år till. Men rätt, ja, det har jag nog ändå valt.
Och nu är andra veckan på andra teoriblocket igång och vi träffade våra mentorsbarn på termin 1 för första gången. Kan inte fatta att vi är mentorer - jag känner mig fortfarande så ny, har vi verkligen gått över tre år? Hur gick det till? Inväntar godkänd rapport - en hel termins arbete resulterade nämligen till slut i en 22 sidor rapport med namnet "Anthropometric measurements and their correlation to the surgical anatomy of the recurrent laryngeal and vagus nerves". Det ni. Något gjorde jag allt. Även om jag saknar allt det där andra som egentligen var det som var det bästa.
Med det sagt. Vi hörs säkert igen, vi får väl se när. Det här livet som T7:a tär en hel del på energin, även om det är bland det roligaste jag har gjort på utbildningen hittills.
