amandaswenninger.blogg.se

Okej. Hörreni. Det går sådär med uppdaterandet på den här bloggen men jag tänkte komma med ett snabbt inlägg om vad som försigår här på andra sidan atlanten. Emilie anlände från Sverige i fredagsnatt och efter att ha stressat för att hinna hem till lägenheten med sista tunnelbanan (av någon anledning så slutar tunnelbanorna att gå runt 00.30 här i Boston) så sov vi några timmar innan vi begav oss iväg tillbaka till flygplatsen för att hämta ut hyrbilen från Avis. Eftersom det har varit långledig helg pga. Columbus Day (man måste älska alla lediga helgdagar de har här) så passade vi på att åka iväg till Niagarafallen och bocka av en av resorna vi har planerat. Det var en fantastisk körsträcka med sprakande höstfärger som tog oss genom Massachussetts, Vermont och New York (staten då) - det enda negativa var väl att jag själv fick köra över 170 svenska mil på tre dagar eftersom en extraförare tydligen inte fick vara under 25 (troligtvis den mest idiotiska regel jag har hört sedan jag kom hit, och det säger en del). Vi avverkade även IHOP (International House of Pancakes), ett mysigt litet pubställe längst med en liten väg någonstans i Vermont och klassisk hamburgekedjerestaurang (Red Robin) med oändlig påfyllning av dricka och pommes (vi rullade med andra ord ut från den där restaurangen med alldeles för mycket sötpotatis- och vitlökspommes - det är ju inte förvånande att USA tillhör världens tjockaste befolkning). Vi spenderade två nätter på motell längst med vägen och sov sådär men vi skrattade också väldigt mycket - och köpte lite för mycket kaffe längst med likadana "Service Stops" utmed Interstate90. Det var med andra ord en väldigt bra roadtrip i USA och även om Niagarafallen var helt fantastiska så var själva resan dit och bilandet det som gjorde upplevelsen och minnena kommer nog att finnas kvar långt framöver.

 

Studerandet går också framåt. Har lagt rapporten lite på is eftersom Dr. Randolph, som är vår handledare och som gör alla operationer som jag grundar mitt projekt på, är bortrest denna vecka - men det passar ju utmärkt eftersom jag då kan visa Emilie runt i Boston. Försöker plugga lite stadietenta så länge och njuta av att T6 faktiskt är lite lugnare (även om det nog kommer att bli mer och mer intensivt för varje vecka som går nu). Det börjar närma sig halvtidsuppföljning för T6 och vet ni vad det innebär? Att vi är halvvägs till att kunna kalla oss för läkare.