Andningspaus
Äntligen hemma hos mamma - i den lilla lilla orten (det bor nog kanske 30 inidivder här) Oxelspång strax söder om Kalmar. Har inte varit hemma sedan mitten på januari så det är minst sagt skönt att inte ha några krav eller måsten.
Solen lyser, våren närmar sig och hopp om att det kanske finns ett slut på den oändliga vintern är här. Jag älskar våren. Värmen, blommorna och de ljud som finns gör vardagen lite lättare och gör att man orkar sitta den där extra timmen med studierna eller motivera sig själv till att ta den där extra rundan med löparskorna på.
Solen lyser, våren närmar sig och hopp om att det kanske finns ett slut på den oändliga vintern är här. Jag älskar våren. Värmen, blommorna och de ljud som finns gör vardagen lite lättare och gör att man orkar sitta den där extra timmen med studierna eller motivera sig själv till att ta den där extra rundan med löparskorna på.
Dessutom är jag piggare nu, mår lite bättre och försöker att vara positiv - mina blodsockervärden är äntligen på bättringsväg tack vare en fantastik liten ny uppfinning som gör att en liten sändare mäter mitt vävnadssocker konstant och som jag lätt mäter av med tillhörande dosa. Det är skönt att kunna ställa om insulinnivåerna till bra nivåer och lätt och enkelt veta hur och när värdena stiger eller sjunker. Jag är inte alltid glad över min diabetes men efter 15 år (kan inte fatta att det redan har gått så lång tid) är den minst sagt en del av vem jag är och allting som hjälper mig i vardagen är ett stort plus.
Och mer? Jo mer fortsätter vi med tema neuro vilket är minst sagt intressant. Slutspurten på preklin närmar sig och denna helg fokuserar vi på perifera nervskador. Ännu märkligare är att vi även börjar närma oss tenta vilken vi skriver den 15 april. Det är fullt ös, men det är också precis så det ska vara.