Tankar om en medmänniska.

Att flytta till Linköping från Kalmar har varit en upplevelse jag verkligen uppskattat. Att få påbörja ett eget liv och ta ansvar för mig själv. Linköping är en stad som har mycket och jag brukar säga att "det enda som fattas är ett hav". Jag misstänker starkt att jag kommer bli en av de där som blir kvar om några år.

Men det finns en sak som jag tycker är jobbigt, något som får mitt hjärta att riktigt vrida sig och bli tungt. Det är alla dessa tiggare som sitter utefter varenda liten del av Linköping. I mataffärerna, på stationen, vid gatuhörnet. Överallt. Jag minns första gången jag såg en tiggare, på gatorna i Madrid när jag var 9. Hur mycket det påverkade mig och hur dåligt jag mådde. Hur jag inte kunde sluta ställa frågan "men varför gör de sådär? Har de inga pengar? Ingen mat? Inget hem?". Hur det var svårt att förstå att någon kunde ha det så dåligt ställt att de var tvungna att sitta på gatan och be om något som för mig var självklart; mat och tak över huvudet.

Jag önskar att jag kunde känna exakt likadant idag. För även om jag fortfarande mår dåligt över att se det har det blivit en vana. En vana att vända bort blicken eller lite diskret mumla att "jag har tyvärr inga mynt". En vana att höra människor säga att "det är en organiserad verksamhet, de ska inte ha något". För hur har det kunnat gå så långt att vi inte längre tror på att de är där av riktiga anledningar? Att vi är så vana att de sitter där att det inte längre chockar oss?

Jag kan inte förändra världen, eller Linköping för den delen. Men jag kan lyfta på blicken och säga hej. Le och hälsa, trots att jag kanske inte har några mynt. Att försöka ändra en liten del kanske i framtiden kommer att ge något mycket större. Det är vi skyldiga våra medmänniskor - både du och jag.
↑