Det absolut mest otänkbara.

Och så händer det där, det där som bara inte får hända. När min stora trygghet här i livet inte längre finns och det känns som att någon drog bort den mark jag stod på och slog mig så hårt i magen att jag inte längre kan andas. Hur ska jag kunna fortsätta fungera när du inte längre finns? När ingenting längre är som vanligt?

Jag försöker att fokusera på skolan men det är svårt. Imorgon tänker jag försöka återupprepa en dag av tenta-p för att försöka läsa in lite av allt det jag har missat den senaste tiden, en tid som jag i mångt och mycket har spenderat vid en sjukhussäng. Det är nödvändigt, ett måste - men fan vad ont det gör ibland. 
 
Imorgon får jag gyckla igen med mina fina vänner i Medsex. Det gör mycket att få tänka på annat och ta del av något mer än studier och alldeles för mycket tid att tänka. Ibland blir jag så glad över faktumet att jag faktiskt får vara en del av allt vad det innebär att få vara med i Medsex. Att få gyckla och ordna det ena och det andra för studenter, både vid vårt eget program men också för hela universitet. Det är roligt, och ger en oerhörd gemenskap. 

Nu har jag dock, för första gången på riktigt riktigt länge, tänkt ha en alldeles normal fredagskväll med en bra film och en kopp te.