Grey's Anatomy.

Idag har jag för första gången på mitt jobb, fått känslan av att faktiskt befinna mig i en situation något likt den som upprepar sig i varenda episod av serien Grey's Anatomy. På grund av den tystnadsplikt som råder får jag tyvärr inte återberätta särskilt stora delar av det hela men låt mig förklara någorlunda.
 
Jag befinner mig, troligtvis lite lätt dåsande och läsandes DN (det händer i vanliga fall inte så mycket runt 14.00 på en vårdcentral och jag pendlade helt enkelt mellan att läsa tidningen, svara i telefon och ta betalt av de patienter som kom in) då allting brakar loss. Först och främst befinner sig en mycket svårt sjuk patient i vårt behandlingsrum och inväntade färd mot akuten inne i Kalmar då larmet går, och när larmet går då låter det. Högt. Jag öppnade därmed dörren ut mot korridoren, där alla springer fram och tillbaka och skriker och undrar vad som pågår, för att se vad som står på samtidigt som en patient bokstavligt talat kryper ihop i en boll framför mina fötter. En av de anhöriga försöker, mitt upp i allt dett kaos, fråga vad skillnaden på vår mottagning och den mottagningen som ligger vägg i vägg är (skillnaden är att jag jobbar på en privat mottagning, men att förklara det i ett oljud samtidigt som folk springer omkring som yra höns är inte det lättaste) och ville veta vart de skulle ta vägen. Kan också påpekas att jag någonstans här började fundera på vad det kan vara för fel på patienten då denna ifråga håller sig hårt om nedre högra delen av magen (Trots mina bristande kunskaper och få terminer på läkarprogrammet, tyckte jag nämligen att "aha, det här är blindtarmen!" Det visade sig sedan att jag hade helt fel, men det hör inte till historien. Jag var stolt ändå.)  
 
Medan jag lite förlamad stod ute i hallen, med en patient som behövde ha hjälp och med en annan i akut tillstånd i behandlingsrummet, så infann sig ett sådant där lugn som det ibland gör i Grey's Anatomy. Ni vet, när allting helt plötsligt stannar upp lite, blir surrealistiskt och personen ifråga hinner tänka. Inte för att jag hann tänka särskilt mycket, men helt plötsligt infann sig åtminstone patienten i ett tredje rum och så småningom med en läkare som kunde ta hand om det hela. Ovanpå detta trillar det sedan in en hel drös av andra patienter som skulle få hjälp och någonstans här upphörde larmet. Det blev återigen lugnt, och lite dåsigt. Som om det inte hade hänt. 
 
Man kan ju tro att det inte händer spännande saker på en vårdcentral men ibland så! Ambulans tillkallades senare och jag vet inte vad resultatet av historien blev, även om jag hoppas att patienten ifråga fick den hjälp som denne behövde. För att vara helt ärlig så var det faktiskt rätt skönt att det hände något, livet på en vårdcentral kan annars lätt bli lite enformigt. Åtminstone som receptionist (som läkare eller sjuksköterska är det nog mycket mer spännande då det är lite variation på arbetet).

Imorgon är det sista dagen på jobbet för veckan - sedan är det äntligen helg och efter det drar näst sista veckan i augusti igång.. Herregud, hur hände det? Samtidigt längtar jag tillbaka som bara den till Linköping och studierna, vem hade kunnat tro det?

I helgen ska det (förhoppningsvis) njutas av det fina vädret.. Förra helgen regnade det konstant vilket är sådär lagom roligt när man vanligtvis är instängd i 25 grader och sol resten av veckan. Det gäller att bunkra upp av soltimmar och minnen inför de tunga dagarna i höst och vinter.