amandaswenninger.blogg.se

Herregud. Denna helg! Vi har totalt spenderat 27 timmar med att lyssna på thyroidea- och parathyroidea föreläsningar (allt från kirurgi till att hantera stress i operationsrummet). Väldigt intressant men också väldigt detaljerat vilket gjorde att vi i vissa stunder inte förstod någonting (det här med att vissa rabblar siffror och data på löpande band gör det inte alltid lätt). Hur som, det var en fantastisk upplevelse och möjlighet och något som jag nog väldigt få gånger kommer att få uppleva i mitt liv. Det bästa var nog, trots att vi fick lyssna på världseliten inom ämnet, all gratis fika och mat (som student är det få saker som slår det där med gratis kaffe). 

 

Så, vad är det då jag egentligen har gjort? Jo, min amerikanska huvudhandledare är en av världens bästa thyroideakirurger (tydligen) och hade denna helg arrangerat en två dagar lång kurs för Harvard Medical School med föreläsningar dit över 250 kirurger (och en del endokrinologer och anastesiologer) hade tagit sig från hela världen för fortbildning. Vi träffade bland annat två svenska endokrinkirurger. På detta medverkade vi även på ett möte för neuromonitorering i söndags som vår handledare höll i. Vi fick även möjlighet att vara med på "Speakers Dinner" dvs den middag dit alla talare var bjudna och där lyckades vi så pass väl att vi förhoppningsvis ska få följa med en annan läkare härifrån Boston på hans jobb en dag! Roligaste ögonblicket under hela helgen var nog dock när frågan "Hur många här inne är kirurger?" dök upp och vi, som satt längst bak, studerade 240 högerhänder som snabbt som attan dök upp i luften. En absurd situation, kommer nog aldrig befinna mig i ett rum med så många kirurger på en gång samtidigt. 

 

Veckan som har varit innan detta har varit någorlunda normal. Mamma åkte hem för exakt en vecka sedan vilket kändes ensamt även om det har varit helt fantastiskt att ha henne här - vi har strosat omkring en massa och jag har fått visa henne mitt Boston! Som jag har kommit att älska denna stad så kändes det helt fantastiskt. Vi var också i New York och firade mammas födelsedag och så har vi bara umgåtts, och ätit mat (i massor). 

 

Men, som jag snabbuppdaterade om häromdagen, så har vi också officiellt gått mer än halva utbildningen nu. Nästan tre år. Och tiden har bara sprungit förbi. Jag får fortfarande nypa mig lite i armen för att förstå det och för att förstå att vi numera klassas som klinare. Det är så konstigt för det har alltid känts så avlägset - men det är ju här och nu. Trots att jag inte vill lämna Boston så längtar jag efter att få komma hem och påbörja praktiken, att få testa på verkligheten på riktigt. Det hela firade vi förresten med middag här hemma - Elina fixade och donade och så åt vi mat och pratade hela lördagskvällen och helt ärligt kan nog den kvällen vara en av de bättre här i Boston. 

 

Sist men inte minst har jag bokat min biljett hem idag. Den 30 december flyger jag tillbaka till Sverige. Då har jag spenderat 134 dagar på annan kontinent än Europa och i annat land än Sverige - det är den längsta tiden i mitt liv hittills. Med det säger jag tack för mig för denna gången, nästa gång vi hörs har jag förhoppningsvis något nytt och spännande att berätta.