Två veckor

Två veckor. Allt som återstår av jobbet. Och jag är tröttare än vad jag varit någonsin, om det nu är möjligt. 10 pass - 80 timmar. Två veckor. Det ska jag väl orka? Men det är så mycket mer man ska orka sedan, en hel termin, ett helt liv. 
 
Jag sitter här i soffan, tittar på VM i friidrott och ser hur solen sakta går ned. Klockan är inte ens tio på kvällen och det är nästan helt mörkt. Midsommar känns som längesedan och en hel sommar har nästan gått. Igen. Jag funderar vidare på livet. På tid, på sorg, på glädje och på mycket annat. Vad är det som fyller livet med mening? Just nu är det svårt att hitta det - kommer på mig själv med att längta bort, längta vidare, längta framåt. Till något mer. Till en tid i livet då allt är lite mer.. Stilla. Samtidigt kryper det dåliga samvetet fram - jag borde ju njuta av livet här och nu, vara glad - uppskatta varje liten stund. Det är inte alltid lätt. Och det behöver det väl inte vara.

Det är klart att jag mest skriver här och visar det bra. Det gör vi ju alla - visar det positiva i våra liv på sociala medier och sprider en bild som kanske inte är helt sann. Men. Det är ju inte hela sanningen - för någonstans där bakom fasaden finns det jobbiga stunder, stunder med tårar och ilska och ledsnad. Och det är ju dumt att låtsas om något annat. 
 
Mitt liv är himla bra just nu. Jag går på min drömutbildning, jag har en lägenhet jag tycker himla mycket om och trivs i, jag har fantastiska vänner, jag har ett sommarvikariat jag har stortrivts i och jag har planer för framtiden. En framtid så i mångt och mycket nog kommer bli ljus. Och trots det är det svårt att hitta glädjen - men den kommer igen. Det måste man tro på, annars känns det så mörkt. 

Med det sagt ber jag om ursäkt för svamlandet. Och för att det kanske inte var det gladaste inlägget jag producerat. Men samtidigt. Ibland kanske sanningen måste få skymta fram också, om inte annat för att jag, om tio år eller ett, ska kunna titta tillbaka och känna att livet har sina upp- och nedgångar men just nu är det bra mycket mer uppåt än vad det har varit - och det är det som kallas framgång. 
 

Försöker minnas tillbaka till detta. När lyckan var så total att den fullständigt förlamade alla andra känslor. Tänk. Det har gått tre och ett halvt år sedan dess. Så mycket känslor. Så mycket glädje. Så mycket sorg. Och vad glad jag är för det, vad tacksam jag är, att ha allt det med mig - för allt gör en ju faktiskt till en lite bättre människa som har lite större förståelse för andra. 
Visa fler inlägg