Jobb, Sommar i P1 och tankar kring yrkesvalet
Hej på er.
Hur mår ni? Jag mår sådär helt ärligt. Känner mig slutkörd och trött, tycker om mitt jobb men känner att orken inte riktigt räcker till. Just nu sitter jag i fantastisk lägenhet på Stensö i Kalmar, ett stenkast från sjukhuset, och njuter av solen som sakta går ned. Det har varit varmt idag, kanske lite i översta kanten, men med denna sommarens kyla och regn tas det ju trots allt tacksamt emot. Lägenheten då? Tja, den har jag fått låna av min mammas kompis. Den är fantastiskt fin och jag kunde inte ha bott bättre så jag ska verkligen se till att njuta av de kommande veckorna här.
Annars känns det konstigt, konstigt att snart lämna Kalmar, konstigt att lämna huset. Ibland så funderar jag på hur det hade varit om vi fortfarande hade haft kvar huset på Öland - eller om pappa hade levt. Hur hade livet tett sig då? Det är väl dumt att spekulera i förstås, men man kan ju undra. Samtidigt är jag av åsikten att allting sker av en anledning - och att man får ta det onda med det goda, det här blir bra. Och att lämna Kalmar är ju en sanning med modifikation, jag kommer ju att komma tillbaka hit så tidigt som i oktober igen - då väntar 4 veckors kirurgiplacering.
Och jobbet rullar på. Jag trivs - verkligen. Fantastiska kollegor, roliga arbetsuppgifter och aldrig en tråkig dag. Men jag är trött, imorgon väntar sjätte av sex arbetspass på rad. Det är slitsamt, sedan ska det bli skönt med en dags ledighet. Det är väl en sisådär 15 arbetspass kvar nu eller något, inte jättemycket om man ser det så - och det är ju både positivt och negativt. Får utvärdera mer när jag är färdig med jobbet - det enda jag kan säga än så länge är att det ger så mycket tillbaka men man ger också så mycket av sig själv. Hela tiden. Och jag undrar ibland hur jag ska orka ge så mycket av mig själv varje dag i resten av mitt liv. Men det kommer jag ju göra, det är ju precis det jag vill göra. Finnas där för andra och, om möjligt, åtminstone göra något litet för att deras dag ska bli något bättre, och för att göra det måste man ju ge av sig självt - något annat vore en omöjlighet.
Så med trötta ben och fötter efter dagens jobb gick jag ut och gick en lång sväng - lyssnade på Linnea Claesons sommarprat och drogs med av vad hon hade att säga. Fy fan, vi måste stå upp för oss själva. För alla. Och det får mig att inse ännu mer vilken viktig roll vi har, vilken viktig roll vi kommer att ha. Och som hon säger i sommarpratet; vi känner alla någon som blivit sexuellt ofredad på något sett men vi känner aldrig gärningsmannen. Något att tänka på, att ta med sig - och aldrig glömma. Att alltid bära med sig. Jag ska inte ens börja räkna upp alla de kommentarer jag hört, eller de patientfall som berört där det funnits angrepp, ord, handlingar. Det ska inte behöva vara så. Och för det får vi fortsätta kämpa.
Att bli läkare. Tja, det ska jag ju trots allt bli. Och kanske har mycket den här sommaren fått mig att vilja det ännu lite mer. Att känna det ännu lite mer. Att vilja bli en bra läkare. Långsamt växer väl bilden fram för varje ny patient eller kollega man träffar, för varje nytt ord eller mening man hör - vem vill jag vara och vem ska jag bli? Vad kommer jag kunna bidra med? Och, det är klart, det vet jag inte ännu och bilden kommer fortsätta att växa - förhoppningsvis för resten av mitt liv. Men det känns rätt skönt att det börjat.
Med det ska jag avsluta, idag blev det ett långt inlägg såhär sista dagen på juli, om allt mellan himmel och jord och kanske egentligen utan sammanhang med varandra - men det är ju så, att här är det jag som bestämmer och då får det allt vara så. Tills vi hörs igen, ta hand om er, och så bjuder jag på två bilder för att visa att jag faktiskt gör lite mer än att jobba.
Annars känns det konstigt, konstigt att snart lämna Kalmar, konstigt att lämna huset. Ibland så funderar jag på hur det hade varit om vi fortfarande hade haft kvar huset på Öland - eller om pappa hade levt. Hur hade livet tett sig då? Det är väl dumt att spekulera i förstås, men man kan ju undra. Samtidigt är jag av åsikten att allting sker av en anledning - och att man får ta det onda med det goda, det här blir bra. Och att lämna Kalmar är ju en sanning med modifikation, jag kommer ju att komma tillbaka hit så tidigt som i oktober igen - då väntar 4 veckors kirurgiplacering.
Och jobbet rullar på. Jag trivs - verkligen. Fantastiska kollegor, roliga arbetsuppgifter och aldrig en tråkig dag. Men jag är trött, imorgon väntar sjätte av sex arbetspass på rad. Det är slitsamt, sedan ska det bli skönt med en dags ledighet. Det är väl en sisådär 15 arbetspass kvar nu eller något, inte jättemycket om man ser det så - och det är ju både positivt och negativt. Får utvärdera mer när jag är färdig med jobbet - det enda jag kan säga än så länge är att det ger så mycket tillbaka men man ger också så mycket av sig själv. Hela tiden. Och jag undrar ibland hur jag ska orka ge så mycket av mig själv varje dag i resten av mitt liv. Men det kommer jag ju göra, det är ju precis det jag vill göra. Finnas där för andra och, om möjligt, åtminstone göra något litet för att deras dag ska bli något bättre, och för att göra det måste man ju ge av sig självt - något annat vore en omöjlighet.
Så med trötta ben och fötter efter dagens jobb gick jag ut och gick en lång sväng - lyssnade på Linnea Claesons sommarprat och drogs med av vad hon hade att säga. Fy fan, vi måste stå upp för oss själva. För alla. Och det får mig att inse ännu mer vilken viktig roll vi har, vilken viktig roll vi kommer att ha. Och som hon säger i sommarpratet; vi känner alla någon som blivit sexuellt ofredad på något sett men vi känner aldrig gärningsmannen. Något att tänka på, att ta med sig - och aldrig glömma. Att alltid bära med sig. Jag ska inte ens börja räkna upp alla de kommentarer jag hört, eller de patientfall som berört där det funnits angrepp, ord, handlingar. Det ska inte behöva vara så. Och för det får vi fortsätta kämpa.
Att bli läkare. Tja, det ska jag ju trots allt bli. Och kanske har mycket den här sommaren fått mig att vilja det ännu lite mer. Att känna det ännu lite mer. Att vilja bli en bra läkare. Långsamt växer väl bilden fram för varje ny patient eller kollega man träffar, för varje nytt ord eller mening man hör - vem vill jag vara och vem ska jag bli? Vad kommer jag kunna bidra med? Och, det är klart, det vet jag inte ännu och bilden kommer fortsätta att växa - förhoppningsvis för resten av mitt liv. Men det känns rätt skönt att det börjat.
Med det ska jag avsluta, idag blev det ett långt inlägg såhär sista dagen på juli, om allt mellan himmel och jord och kanske egentligen utan sammanhang med varandra - men det är ju så, att här är det jag som bestämmer och då får det allt vara så. Tills vi hörs igen, ta hand om er, och så bjuder jag på två bilder för att visa att jag faktiskt gör lite mer än att jobba.
Från en utflykt till Öland
Och från dagens promenad längst med vattnet i Kalmar