När orken inte längre finns
Hej. Alltså ni, ni är ju helt fantastiska som fortfarande kikar in och undrar vad jag håller på med när jag själv inte ens haft en tanke på bloggen. Men här är jag nu äntligen, efter väldigt lång tid och med många upplevelser bakom mig.
Var ska jag börja? Tja, jag har hunnit med att avsluta T4, klara en omtenta på T3 som gjorde att vi förlorade över 20 personer i min klass och börja på min sista preklintermin, T5. Jag vet inte riktigt hur det hände om jag ska vara ärlig. Men jag känner det i varenda liten del av min kropp för jag är trött, trött och tagen och väldigt sugen på det där studieuppehållet som jag är alltmer säker på att jag ska ta efter termin 6 (som självklart kräver att jag klarar T4's omtenta som just nu mest känns som en omöjlighet).
Det är så himla mycket roligt som har hänt - och det är så himla mycket roligt som ska hända. Men just nu är jag helt slut. Slut på krafter och slut på att kämpa. Det känns för första gången på riktigt länge som att jag inte längre kan springa och undgå allt det där som jag har undvikit. Istället kommer det mig hack i häl. Pappa, ledsnad, oro, känslan av att inte räcka till och känslan av att helst vilja vara någon annanstans. Jag försöker bearbeta, försöker orka - men jag längtar till en känsla av att inte ha en endaste sak jag måste göra. Men det är väl precis det här som vuxenlivet innebär, att ständigt ha saker man måste göra och måste kalra av.
Men nog om det. Jag har en termin preklin kvar - och sedan stundar förhoppningsvis en fantastisk termin utomlands. Allt är inte spikat ännu, men så fort det är det ska jag väl skriva mer. Tills dess ska jag plugga neuro, engagera mig i omtentan så mycket som jag orkar och försöka njuta av de små stunderna i livet.
Förhoppningsvis tittar jag väl in här igen någon mer gång under terminen, vi får se. Tills dess får ni ha det helt fantastiskt.
Äldrekursare som ibland kikar in och läser. Som äldrekursare som vet ganska mycket om känslorna du har måste jag rekommendera ett studieuppehåll. Gör något annat. Jag har kämpat mig igenom utbildningen och tog inte studieuppehåll förrän i höstas, och det hade behövts tidigare. Nu kan jag äntligen ta tag i skolan med energi och ork och framför allt lust, och det är guld värt. Det är en lång utbildning, en lång karriär, och ett långt liv du ska orka med.