Snart är det över

Det har inte bara varit en kanondag idag med fantastisk sommarvärme som resulterade i lite brända kroppsdelar; utan det har också varit en dag som innehöll sista basgruppen samt sista föreläsningen för termin 5. Det innebär med andra ord att jag har haft sista föreläsningen för PreKlin samt sista handledarledda basgruppen någonsin. En markering i utbildningen skulle jag väl minst sagt vilja hävda - för vad som än händer nu kan ingen ta ifrån mig att alla moment i stort sett är genomförda på PreKlin förutom de stundande patientövningarna samt stadietentan som vi alla går och har ångest över. 
 
Stadietentan har ju inte direkt haft några höga procentuella godkända senaste terminerna - det brukar snitta på ungefär hälften av studenterna. Jag vet faktiskt inte alls hur jag känner. På ett sätt har jag det allra mesta ganska färskt i minnet eftersom jag tentapluggade T3 senast i januari (vilket ju för många var ett år sedan) medan jag också, som jag tidigare nämnt, känner mig trött och sliten och därmed tänker ha inställningen att "det går som det går". Jag kommer att göra så gott jag bara kan och räcker inte det, nej men då gör det väl inte det - då har jag fler försök på mig. 
 
Patientövningarna som också stundar ser jag fram mot med skräckblandad förtjusning - äntligen ska vi få leka doktorer någorlunda på riktigt! Vi ska ta anamnes, status och därefter skriva en journalanteckning. Kul - och samtidigt läskigt! Det blir ju plötsligt lite mer test på om vi faktiskt kan hantera flera saker samtidigt precis så som vi ska göra i framtiden, men jag ser mest fram mot det.. Dessutom har mitt stetoskop (som jag beställde två år efter alla andra) anlänt så det ska nog gå bra, för att inte nämna den handledare som finns tillgänglig under övningsmomentet. Jag återkommer med uppdatering.

I helgen var jag också hemma och kramade på mamma och firade min födelsedag. Jag fyller ju faktiskt 22 på onsdag (den 11) och det är ju någorlunda stort. Långt ifrån att vara vuxen fortfarande men ändå några år klokare än vad jag var när jag tog studenten. 22 känns inte så hemskt gammalt dock, inte med tanke på mycket av det jag gått igenom och fått hantera - samtidigt känner jag mig också yngre än 22 ibland. Ung och dum - oansvarsfull. Det behöver man nog också få vara, en härlig kombination av ung och gammal samtidigt sådär.

Jag kan inte heller låta det här blogginlägget gå förbi utan att skriva om det som finns i alla studenters tankar på universitetet. En 22-årig kille försvann från en studentfest i tisdags och ingen vet var han finns. Det gör mig rädd - eftersom det kunde ha varit vem som helst. Du, jag eller någon av mina närmaste eller bekanta. Hur någon bara kan försvinna är så svårt att förstå och jag hoppas innerligt att de hittar honom. 

Med det sagt; ta hand om dig själv och andra i din närhet och njut av livet. Vi har bara ett och i denna fantastiska värme och vårkänsla får man försöka greppa tag om stunderna lite extra.