Ett inlägg om något helt annat.
Även om denna bloggen nog mest finns till för att skildra det studentliv jag lever och den utbildning jag går, så är det omöjligt att den inte kommer att handla om annat under ett sommarlov. Ett sommarlov då tankar och handlingar naturligtvis inte alltid kretsar kring Linköping innebär självklart också en blogg som inte gör det. Därför tänkte jag dela med mig av en av de bästa serier jag sett på mycket, mycket länge; Krigets Unga Hjärtan, eller Unsere Mütter, Unsere Väter, som den heter på orginalspråk.
Jag har alltid varit fascinerad av andra världskriget och de livsöden som en sådan tragedi skapade. Jag hade en period under åren 2004-2008 då jag läste allt som fanns att hitta, och inte bara sådant som man tänker på i första hand. Jag läste böcker som skildrade de liv som berörde bönder på landet, svenskar som levde ransonerat eller hur judar smugglades ut genom avloppssystemen i staden.
Jag har alltid varit fascinerad av andra världskriget och de livsöden som en sådan tragedi skapade. Jag hade en period under åren 2004-2008 då jag läste allt som fanns att hitta, och inte bara sådant som man tänker på i första hand. Jag läste böcker som skildrade de liv som berörde bönder på landet, svenskar som levde ransonerat eller hur judar smugglades ut genom avloppssystemen i staden.
Men för första gången har jag sett en serie som jag tror skildrar vad som verkligen kunde hända för en grupp vänner under ett krig som ingen av dem riktigt förstod. Hur klyftor och olikheter separerade dem och kanske även att man som tittare (eller läsare) för ovanlighetens skull fick se mer av tyskarna, och det på så många olika perspektiv.
Serien har så oerhört många dimensioner och jag kan inte i ord uttrycka hur mycket den påverkade mig. Det enda jag kan rekommendera är att ni ser den, för er egen skull.
Serien har så oerhört många dimensioner och jag kan inte i ord uttrycka hur mycket den påverkade mig. Det enda jag kan rekommendera är att ni ser den, för er egen skull.